Jag, mig själv och allt jag gör

Jag har gått igenom hundratals bilder för att försöka få svar på mina frågor. Men det blir bara sämre, nu ifrågasätter jag mer än vad jag gjorde innan. Jag försöker att rationalisera, komma ihåg på rätt sätt. Vad gjorde jag när han gjorde det där? kom han hem till mig efteråt? vad hände igentligen den där natten? Varför finns det knappt några bilder på mig? Jag kan svaren men känslomässigt så gör det så ont. Älskade han mig? älskar han mig?
Nej han älskade inte mig, han hade starka känslor för mig, men han älskade inte mig förrän den där hemska dagen som jag så gärna vill glömma.

Varför kommer tårarna nu för? Jag har levt så här i ett år, utan honom nära, utan att kunna fråga om han älskar mig. Jag får kanske aldrig chansen att fråga honom igen. Vågar jag fråga honom? Jag vet inte.

Tänk om jag bryter ihop? Klarar jag det? Jag är stark, jag bryter inte ihop. Jag är stark.

Jag vet att jag måste ta mig igenom smärtan. Tänk om han faktiskt kommer hit. Jag är rädd.

Jag måste gå igenom smärtan, den kommer skölja över mig som en våg, jag måste ta ett djupt andetag och ta mig igenom den smärtan. Den kommer inte att döda mig.

Han lämnade mig.

Det är precis som att verkligenheten har hunnit i fatt mig. Det har gått lite över ett år. Han har kommit hem och fortfarande inte ringt mig. Han är rädd för något oxå, det kan jag sätta pengar på. Han har övergett mig.

Jag var i Örebro i helgen och imorgon ska jag ringa honom, det är nog därför jag känner så här. Det är nog därför. Ja det är det, det är därför.