Dan före dopparedan
Jag tror jag håller på och går sönder
Jag vet inte vad det är som händer, men väldigt många jobbiga tankar har tagit sin plats i min hjärna och vill inte gå bort.
Det känns meningsslöst, allt!
Jag går sönder, ångest ristar i min själ. Jag vet inte vad jag ska göra med det jag känner. Jag bara gråter hela tiden.
Jag har alltid sett tillförsikt i framtiden men det är bara mörkt nu. Jag skulle lika bra kunna sluta andas och jag vet inte om det skulle göra någon skillnad.
Varför duger jag inte? Det känns avgruntsdjupt, stupet är så högt och det komer göra så ont att falla. Hur länge kan jag klamra mig fast här vid kanten? Innan jag måste falla och sen kommer det bara göra ont.
Jag måste acceptera hur mitt liv blev. Men det finns ingen bro att gå över, det finns ingen korsning att välja i, det handlar inte om att det finns något alternativ. Antingen klamrar jag mig fast i en gren vid detta stup eller så släpper jag och ser detta mörker i vitögat och tar min kast.
varför duger inte jag?
Ensamheten är obehaglig att erkänna, men jag har bara mig själv och nu räker det inte längre. För jag kan inte trösta mig själv längre.
Tårarna rinner bara. För ett år sedan hade jag bara sagt "sluta tyck synd om dig själv, tänk på allt du har". Nu måste jag bara erkänna att jag inte mår bra, att det är förmodligen såna här känslor man har då. Jag mår inte bra. Vad ska jag göra?
Tänk om jag bryter ihop på riktigt, inte klarar av att gå ur sängen? Vad händer då? Vem ska bry sig om mig då, om inte jag klarar av att göra det. Vem kan jag störa`vart ska jag knacka på dörren och säga #ursäkta jag tror jag bryter ihop, skulle du kunna hålla min hand en stund? Kanske köra mig till psykakuten? Vem vet?
Vill jag att någon ska reagera? vill jag att någon ska veta? Orkar någon ens bry sig?