Jag, mig själv och allt jag gör

Vi står framför hyllan med filmerna. Vi stirrar rakt fram och läser titlarna, tar upp en film här och där. Du tar fram en actionfilm, jag en romantisk komedi. Jag vägrar se din våldsfilm och du vägrar se min film. Vi enas runt en äventyrsfilm. Sen ska vi handla mat. Du vill äta tacos, jag suckar högljut och argumenterar för att äta en tallrik pasta. Du undrar för vilken gång i ordningen. Men tänker att går jag med på det så slipper ju jag laga. "Ska vi ha nåt gott" säger du. Vi ställer och framför godishyllorna. Du plockar åt dig några bitar chocklad, jag en påse gott och blandat. Sen frågar jag om vi inte ska ha chips också.

Jag lagar mat, du dukar. När jag kommer ut och ser dukningen blir jag besviken. Ingen duk, inga servetter, tallrikarna 10 cm in från bordskanten bestiken ligger omvänt. Jag säger inget. Jag vet att det blir värre.
När maten är klar sätter vi oss. Jag försöker att göra allt för att inte titta på dig när du äter. Jag tystnar mer och mer, "det gör ingenting, han är inte för alltid, det kommer att ta slut. Det måste komma en bättre anledning. Det gör nog det"

Vi sätter på filmen och sätter oss tillrätta i sängen. Chipsen är upphällda i en bunke. Du äter chips och torkar av dina fingrar på lakanet efter varannan bit. Tur att det inte är mina lakan. Efter filmen går jag och ställer mig i balkongöppningen. Jag tänder min cigg, drar girigt i mig av röken och den kalla mörka nattluften. Jag hör några röster som skränar, det är fest någonstanns. Jag ser mig i spegeln. Jo, jag är rätt snygg fortfarande. Du har kommit och satt dig vid datorn. Jag fimpar cigaretten i snön, jag kommer behöva städa här om någon månad. Jag går in i badrummet och borstar tänderna och tvättar ansiktet. Klär av mig och drar på mig t-shirten som jag sover i. Går tillbaka och lägger mig i sängen. "Kommer du och lägger dig?" "Jag stannar nog uppe en liten stund säger du. "Godnatt då", du kommer fram till mig och kysser mig och smeker min arm. Du går tillbaka till datorn och sätter på dig hörlurarna. Jag släcker lampan och hör smattret från vapnen. Jag tänker "det måste finnas en anlendning".

Jag funderar nämligen på att lägga den här bloggen till handlingarna. Men, det finns alltid ett men, man skulle kunna följa mig på annat håll men jag vet inte vilka ni är. Well några vet jag vilka ni är, men jag skulle gärna vilja veta iallfall.

Kom igen nu, jag godkänner kommentarerna så vill ni inte bli publicerade skriv det bara.

sov så gott!

Nu har tårarna runnit i en och en halv timme medans jag lyssnade på sommarpratarna på P1, Det var  Zinat Pirzadeh som berättade om sitt liv i Sverige, om revolutionen och kriget i Iran och sin karriär som komedienn.

Jag blir alltid så gråtmild när personer berättar om sin kamp och livöde. Jag blir så imponerad av personer som verkligen tagit såna otroliga risker och kämpat för sin tro på demokrati och mänskliga friheter. Som kommer hit och berättar om sitt sverige med sån kärlek i rösten att man bara vill krama om människan.

Om inte min farfar hade flytt efterkrigstiden i Italien och kommit till sverige så hade jag aldrig funnits. Han tog  hit farmor efteråt och sen kom de få men högst levande familjemedlemmarna efter.

Jag är otroligt stolt över min bakgrund och de rötter som går ner i en helt annan kultur, annat sätt att tänka, annat sätt att umgås och vara. Jag känner mig alltid lite friare än bara att vara svensk. Men som tur var kan jag behärska både (och acceptera) båda sätten att bete sig. Även om jag tror att mitt lite annorlunda sätt att vara socialt sätt lyser igenom. Lite svårt att vara tyst och subtil.

Tyvärr finns det alldeles för få av dessa pesoner kvar i mitt liv , de dog tyvärr alldeles för unga och alldeles för tidigt från mig. Dom som älskade mig mest av alla, lämnade mig.

Ni finns kvar i mitt hjärta, och därmed kommer alltid att leva med ert blod rinnande i mina ådror