livsöden
Nu har tårarna runnit i en och en halv timme medans jag lyssnade på sommarpratarna på P1, Det var Zinat Pirzadeh som berättade om sitt liv i Sverige, om revolutionen och kriget i Iran och sin karriär som komedienn.
Jag blir alltid så gråtmild när personer berättar om sin kamp och livöde. Jag blir så imponerad av personer som verkligen tagit såna otroliga risker och kämpat för sin tro på demokrati och mänskliga friheter. Som kommer hit och berättar om sitt sverige med sån kärlek i rösten att man bara vill krama om människan.
Om inte min farfar hade flytt efterkrigstiden i Italien och kommit till sverige så hade jag aldrig funnits. Han tog hit farmor efteråt och sen kom de få men högst levande familjemedlemmarna efter.
Jag är otroligt stolt över min bakgrund och de rötter som går ner i en helt annan kultur, annat sätt att tänka, annat sätt att umgås och vara. Jag känner mig alltid lite friare än bara att vara svensk. Men som tur var kan jag behärska både (och acceptera) båda sätten att bete sig. Även om jag tror att mitt lite annorlunda sätt att vara socialt sätt lyser igenom. Lite svårt att vara tyst och subtil.
Tyvärr finns det alldeles för få av dessa pesoner kvar i mitt liv , de dog tyvärr alldeles för unga och alldeles för tidigt från mig. Dom som älskade mig mest av alla, lämnade mig.
Ni finns kvar i mitt hjärta, och därmed kommer alltid att leva med ert blod rinnande i mina ådror
